kindofblue

Jag och Elias är ute och går. Det är vackert väder. Den blå himlen bryts endast av en vit jetstråle från ett flygplan. Den senaste tidens gynnsamma väderlek har gett honom en ny hobby: flygplansspotting. "Där", ropar han glatt när han får syn på planet, "titta flygplanet pappa!". Han stannar upp och tittar uppfordrande på mig; nu kräver han att jag bekräftar hans spotting."Ja, där är ett flygplan", svarar jag lojt. Han tittar misstroget på mig och upprepar orden "ett flygplan pappa". Han tittar åter på mig, nu med en granskande blick. "Mmm, ett flygplan", svarar jag för andra gången, denna gång med - om möjligt - ännu mindre engagemang. 

Elias märker naturligtvis att mitt intresse för planet inte riktigt synkar med hans. Därför lutar han sig irriterat framåt, samtidigt som han gör sin arga-pappa-imitation (vilket innebär nerdragna ögonbryn och en hårt spänd mun) och skriker "FLYGPLAN!!". Jag inser att vi inte kommer gå en meter till förrän jag visat flygplanet vederbörlig uppskattning. "JA, OOOJ, VILKET FINT FLYGPLAAAN", säger jag, överdrivet artikulerat och upphetsat. Elias ser nöjd ut. "Va fräckt", konstaterar han.

Vi fortsätter att gå. Efter några meter får han syn på månen, vilket leder oss in på hans andra hobby: månspotting. Han stannar återigen och viftar ivrigt med händerna mot himlen. "TITTA PAPPA, MÅNEN". "Ja där är den", svarar jag. "Månen, pappa", upprepar han. "Ja, där är den", svarar jag. Och så där håller vi på. Han säger: "månen", och jag svarar: "ja, där är den". Vi upprepar proceduren sisådär tio gånger. Till slut vänder han sig mot mig med ett milt leende och en inövat pedagogisk min. Sedan talar han till mig med ett tonläge som man normalt bara hör på förskolor:

"Pappa ... kan du säga måne?"



Dagens låt: Iggy Pop - "Lust For life"