kindofblue

Min son, Elias, går igenom någon slags rädslefas just nu. Och det minns man ju hur det var. Som liten var jag livrädd för en liten plasttomte som alltid stod vid julgranen; han hade intryckt näsa och såg elak ut. Så jag förstår min son, det gör jag.

Däremot kan det ibland vara svårt att förstå vad som är läskigt för en tvååring. Att vissa saker skrämmer (som mörker) förstår man, andra (som introt till valfri tecknad film) inte.

Sedan en dryg månad tillbaka sover Elias på soffan. Sitt rum vill han inte gå in till om kvällen. Därinne bor Coco. Coco är en liten pojke, Elias alldeles egna Mållgan skulle man kunna säga, med den skillnaden att Coco är ond och "liite läskiig". Coco rosslar fram ett "whooöö", berättar Elias och skrämmer upp sin mamma, som också är tämligen lättskrämd. Dessutom står Coco ofta bakom den långa gardinen och "skriver". Hur nu det kan vara skrämmande.

Under EM-fotbollen har en ny rädsla avlats fram - muskler. "Pappa stänga aav teveen ... dom har muskler!". Kommentaren är rolig och förolämpande på samma gång. Dels för att den är bisarr, dels för att den antyder att hans fars kroppsbyggnad är av det vekare slaget.

Rädslefasen gör även dagislämningarna jobbiga för tillfället. Det är inte som förr, då alla barn utom Elias (totalt likgiltig över separationen) vinkade hejdå i fönstret. På väg in genom dörren gnyr han fram att han inte vill gå till dagis, han vill vara med pappa istället. Han hänger likt en apa runt halsen. Han kramar mig hårt hårt med sina mjuka barnarmar, hans stora blå ögon säger: "jag litar på dig, pappa!". Munnen säger: "Inte gå ifråån mig pappa ... pappa inte gå".

"Pappa måste", svarar jag, "men jag kommer tillbaka sen ... jag lovar".

Vissa saker vänjer man sig aldrig vid.

Cat Stevens - Father and Son