kindofblue

De flesta tycker om barn. Särskilt populära tycks tvååringar vara. Den allmänna uppfattningen är densamma oavsett vem man frågar. Tvååringar är gulliga, skrattar mycket och bjuder på sig själv. Kort sagt anses de vara glädjespridare sådär i största allmänhet. Och det låter ju trevligt. Men det är inte hela sanningen. Inte på långa vägar, faktiskt. För skrapar man lite på ytan på den genomsnittlige tvååringen så framträder en helt annan, och mindre smickrande bild.

Bakom den leende och levnadsglada fasaden huserar nämligen en ond liten varelse. En miniatyrsadist som ägnar stor del av sitt liv med att minera vardagsrumsgolv med diverse legobitar och klossar. Dessa placeras ut med en diabolisk noggrannhet. Syftet är att tillfoga deras föräldrar största möjliga skada. När föräldrarna sedan hoppar omkring på ett ben, skrikande av smärta, så skrattar tvååringen både högt och rått åt förälderns olycka. Vissa kanske faller för det kluckande skrattet och de mysiga mjölktänderna. Men inte jag. Jag ser igenom dreglet. Jag ser ondskan bakom.

En sådan tvååring bor hemma hos mig. Och hade det inte varit för att vi har samma musiksmak så hade hans vardagssadism kunnat bli ett problem för vår relation. Men, nu har vi som sagt samma smak när det kommer till musik, och musik förbrödrar. Tur för honom det.

Här är en gemensam favoritlåt. If I Had Eyes - Jack Johnson