Tiden är en illusion, särskilt lunchtiden

Tid är en bristvara. Det inser man när man försöker göda ett abnormt intresse för både film och musik, samtidigt. Man hinner inte, helt enkelt. Man måste välja bort saker. Saker som man vet är bra. Dessutom måste man äta lunch.

Ett exempel på vad jag menar är The Sopranos som jag inte hade tid att följa när serien gick. Men det råder jag bot på nu med hjälp av ett större antal dvd-boxar, och ännu större antal dvd-skivor.

Och vilken kanonserie det är. Vilka karaktärer. Aldrig har Anger management varit så aktuellt som för de här maffiafamiljerna från New Jersey. Argast av alla är Tony Soprano, antihjälten, som både är hård och ömklig på samma gång - och kanske den mest sympatiska sociopat och maffialedare som skådats på TV. En annan favorit är Silvio Dante, Tonys krumryggade hejduk som fullkomligt osar no nonsens, briljant spelad av Bruce Springsteens gitarrist Steven Van Zandt. 

Men det är knappt man känner igen honom. Bandanan som jag trodde var fastsydd på huvudet är kastad och hans lugg är så hårt bakåtsprejat vågig att tankarna snarare går till Leningrad Cowboys än The E Street Band.

Tidsbristen drabbar som sagt, tyvärr, även musikintresset. Ett band jag i princip hoppat över med hänvisning till det där stressredskapet de flesta av oss har runt handleden är Radiohead. Detta trots att de varit rekommenderade.

Naturligtvis har jag hört "Creep" plus några andra hits genom åren, men jag har aldrig riktigt fastnat för bandet, och har därför inte gett dem chansen förrän förra året då jag tvärstannade till låten "Jigsaw falling into place". Det var det rödljus som krävdes för att jag skulle göra halt och titta närmare på resten av deras katalog. Det är jag glad för idag, för den är riktigt bra. Och Jigsaw ... det var ju en av förra årets bästa låtar. Enligt mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0