Floden och badkrukan
Det är måndag morgon i Göteborg. Snön är försvunnen och allt har återgått till det normala; den vita klädedräkten är utbytt mot mer traditionsenlig grå. Det är regnväder och fiskmåsar. Nu saknas bara lite fotbollsungar och tyska turister, sen är inte långbord, räkfrossor och salta bad långt borta.
Min son gillar inte att bada. Framförallt avskyr han att blöta ner håret då det är synonymt med obligatorisk schamponeringsprocedur; vilken innebär att utspätt schampo av märket Bamse plågar de oskyldiga blå ögonen. Något som skulle kunna undvikas om det unga barnet förstod sitt eget bästa och lutade huvudet bakåt istället för - i panik - framåt. Men jag förstår honom. Man behöver inte hypnos för att själv minnas alla barndomens badrumstrauman där diverse tvållösningar med noggrannhet färgade ögonvitorna vackert rosafärgade. Bara tanken på att ofrivilligt utsättas för shamponering föranleder därför ett ivrigt upprepande av orden: "Jag behöver inte tvätta håret" och "Jag behööver inte baada".
Under söndagskvällen tittar den tvåårige vattenfobikern på katastroffilmen The Flood tillsammans med sina föräldrar. Som namnet antyder handlar det om vatten. Londons innerstad ligger pyrt till då en elakartad och irrationell storm skickar höghushöga Nordsjövågor i riktning mot Themsen. En bit in i filmen flyter liket av en medelålders man fram på en övervattnad gata i Londons centrum. Min son ser detta och tolkar synintrycket utifrån sina egna erfarenheter: "Han skulle inte badat!".
Här: "The Flood" med Soundtrack Of Our Lives.
